Hänger ni med? Det här är jag och Lady. Lady är Annies hund. I helgen har vi lekt hon och jag. Och jag har fått vara så lycklig som en hund bara kan bli. Matte påstår att jag ska fylla elva i år och att det kanske är dags att börja inse att jag är gammal. 
Jag påstår att matte har fel.
Dessutom lever man bara en gång, så jag ser till att göra det ordentligt. Och jag tänkte passa på att berätta hur man gör idag, när jag ändå bara ligger där och matte sitter vid datorn sådär som hon gör ibland. (även en valp kan få träningsvärk förstår ni)
Vatten är det bästa jag vet. Och igår gick vi till vattnet. Jag, matte, Annies mamma Carina och Lady. Eller Carina och matte gick. Jag och Lady hade inte tid att gå, så vi sprang.
Det fanns massor att lukta på och saker att göra vart man än vände nosen, fast det var lite jobbigt när matte försvann utom synhåll, så då fick man vända tillbaka och hämta henne.
Fast mest gick jag och nosade ganska nära. Då kunde jag ha koll på flocken och samtidigt läsa tidningen. (tänk vilken tur att Carina förklarade att det var det jag gjorde för matte, för helt plötsligt verkade hon tycka nosandet jag hade för mig var något lustigare) Det hade hänt massor sedan jag var där sist. Bohus har en annan tidning än Kortedala förstår ni...
Men jag läste inte bara tidiningen där jag gick... då hade jag ju missat allt annat! Så när Carina satte sig ner bland sipporna med sin mackapär för att ta en bild så passade jag på att berätta att det skulle pipa om den, och att alla de där rattarna och knapparna hade en funktion. Det har de i alla fall på mattes mackapär, så jag tänkte att det var bäst att kolla så Carinas manick klickade och pep som den skulle. Sedan fick jag lust att springa.
Och så fick jag lust att inte springa, för det var någon som skällde mig i örat. Och även om jag också gillar att skälla när jag leker, så finns det en gräns för vad en hund kan stå ut med. Så jag gick ner till vattnet igen.
Det var så mycket vatten överallt, och dessutom kunde man springa i det. Fast det hade inte skadat om man hade kunnat få simma lite... (men det kunde jag ju lätt tala om för matte genom att lägga mig ner i vattnet.)
Jag trivs väldigt bra med min flock, även om jag inte är så glad när Lady försöker sjunga opera med sin hårdrocksröst så är hon ett finfint sällskap att ha ibland... (dessutom lämnar hon en massa goda ben och godis framme när hon tröttnat på dem, och jag är inte den som är den)
Men bäst trivs jag nog med mina människor förstås. 
Och med mina pinnar.
och i mitt vatten!
Så dök det upp en stor stock där vi gick. (eller ja, det dök upp en massa stockar egentligen, men det var några jag fäste mig mer vid)
Den här stocken var som gjord för att tala om att jag minsann inte alls är en gammal hund.
För det är jag inte. Jag struntar i hur människor räknar sin tid. Jag räknar inte min. Jag är bara. Jag tittar på det jag vill och leker med vad jag vill.
När människorna hittar på saker att göra så hänger jag gärna med, och visar vart skåpet ska stå. (eller vilken väg man ska gå)
Matte sade att jag var i vägen, och Carina nämnde också något  om detta, men frågar ni mig så handlade det bara om att visa vilket fotfäste som var bäst att sätta nästa steg på... (Och dessutom tjatade matte mer om hur hiiiiimla bra hennes stövlar var att ha... ända tills hon fastnade i leran och Carina fick hjälpa till att dra upp henne)
Och jag är inte alls i vägen.
Jag är på väg. Inte i vägen. På väg. På väg till vattnet!!!
En annan sak matte tjatar om är att jag ska stänga munnen. Som om hon stänger munnen när hon skrattar. Nä. Det gör hon inte. 
(fast hon har en liten poäng i det. För det är faktiskt lite svårt att skratta när hela käften fylls med vatten och man inte kan andas)
Men det är ju så roligt med vatten!!!
Det är ju så roligt med det mesta faktiskt. En bro är rolig. Och skogen. Kom igen, lek med mig nu då!!!
Ååååå hopp!
Och inte visste jag att efter promenaden skulle det bli kloklippning av... (fast det visste inte matte heller, för den där tjejen som kom på besök hos Carina bara dök upp... och efterssom hon satte sig på golvet så gjorde jag henne sällskap)
(dessutom tyckte jag det kunde vara en bra idé att visa Lady att det inte är så farligt att klippa klorna)
(och det bästa där hos Carina var nog godiset. Och handduken)... och gräset. Rucolasallad ger jag inte så mycket för, men de där spröda grässtråna som växte längs stigen vi gick fick mig att önska att jag vore en kossa ibland, och bara få gå där och tugga gräs.
Och rätt som det var på vägen hem fick vi sällskap av en JÄTTESTOR hund! Titta:
(fast jag tror matte glömt bort vad som händer när hon säger till mig att stanna... Det är liksom som om det där ordet fryser fast hela min kropp och får hjärnan att kortsluta mitt i ett steg. För stannar, det gör jag. Precis just där jag står.)
Som när hon som klippte klorna på mig där i Bohus lade en godis på mitt huvud och sade till mig att vara stilla precis när jag skulle resa mig och vända bort huvudet. Kroppen bara frös till is och där halvsatt jag med ena tassen i luften tills det där underbara ordet varsågod dök upp.
Varsågod. Det är ett fantastiskt ord. Och igår fångade jag två godisbitar från nosen tack vare det där ordet. För jag är världens bästa hund. Vad har ni haft för er i helgen för något skoj? 

Kommentera

Publiceras ej