.... Du kan ju inte gå och kissa nu... du ska ju berätta vad jag...
Jaha. Det kunde du visst.
(Det är Martins fel alltihop. Han sade till henne att om hon inte drack upp minst en flaska vatten innan han kom hem så fick hon inte följa med och träna)
Hon tog det tydligen väldigt allvarligt för hon har snart druckit upp den, och det är ännu flera timmar kvar tills han kommer hem...
Och varför i hela fridens namn står det på min blogg? Det kan hon väl skriva på sin egen?
Den här bloggen handlar ju om mig!
Idag har jag bestämt mig för att uppföra mig exemplariskt. Se inte så förvånad ut! Jag är ALLTID (selektivt) exemplarisk.
Så jag väckte inte matte när hon låg och sov. Har inte skällt en enda gång (till skillnad från igår då jag tror matte blev lite trött på mig)
Dessutom kan jag vara MYCKET SÖT när jag vill det. Så jag började dagen med att ligga och vänta under soffbordet tills matte behagade komma upp.
Då tyckte jag hon behövde veta att jag inte hade något vatten och att jag ville bli ompysslad, så jag gick fram och tillbaka mellan köket och vart hon nu befann sig... vilket matte kanske tyckte störde henne lite (men ärligt: SÅÅ farligt är det väl inte om jag är i desperat behov av att bli klappad precis när hon sitter på toa?) - Sen är det faktiskt inte mitt fel att dörren inte var stängd och låst.
Hur som helst, hon kan ju vara ganska smart ibland, så hon fattade att jag ville ha vatten.
Vad hon inte verkar fatta är hur väldresserad jag blivit.
Martin säger alltid varsågod när han ställer ner något på golvet till mig...
(fast han har inte varit jättebra på att berätta det för matte)
Så när matte ställde ner skålen och gick... så satt jag kvar.
När hon sen kom tillbaka för att fylla på sin vattenflaska så satt jag där och tittade på henne.
Då (grattis, din trögtänkta tvåbening) kom hon på att hon glömt säga varsågod.
Att man ska behöva uppfostra sin matte på det här sättet?!
När jag druckit klart ville jag kela. Så jag gick in till matte som satt vid datorn och försökte hoppa upp i hennes knä... Det gick inte bästast... :S (Undrar om hon har krympt?) Martins knä går det ju i alla fall att sitta i, men hennes får inte riktigt hela jag plats i... Nåväl... jag fick ge upp... (efter att ha haft åtminstone tre ben och en svans på plats ett par minuter.)
Och där... två meter bort låg min BOLL!!!
Jag tyckte matte borde få veta att jag älskar den (det måste jag faktiskt tala om för henne varje dag) så jag tog upp den och lade den i hennes knä.
Då lekte hon lite med mig...
Men inte tillräckligt. Dessutom blev jag kissnödig av allt vatten, så när matte vände sig mot datorn igen så gick jag ut i hallen och hämtade kopplet.
Matte satte på mig det... OCH SÅ FORTSATTE HON ATT KNAPPA PÅ TANGENTBORDET!!! Riktigt dåligt.
Så jag tog ett tag till om kopplet och ruskade det lite.
Då klädde hon på sig och följde med ut.
Jag kanske inte var så kissnödig egentligen (men det är så roligt att se hur mycket man kan få henne att göra med så enkla medel)
Så när vi var ute hittade jag en pinne (som enligt matte var ett mindre träd) som jag ville leka med...
Ibland undrar jag varför de sitter fast utomhus som de gör... (det är därför jag biter av dem)
Jag bet av den här pinnen med. Och bestämde mig för att bära med mig den till ett annat ställe ca tio meter längre bort.
(jag har spanat in det stället jättenoga flera gånger... Det är suveränt att ligga på)
Så där lade jag mig ner. För att jag ville det.
(det allra roligaste med det här var nog att matte gick före, och såg inte att jag lagt mig ner, så hon ramlade nästan baklänges när kopplet tog slut)
Efter lite övertalning och (nedrans, hon HAR en hake på mig) ordet godis gick jag ändå med på att följa med hem. Fast först tittade jag upp på matte och såg sådär söt ut som bara jag kan göra, och dröjde lite med att resa mig, som för att det liksom skulle se ut som att det var min idé att gå vidare.
(okej, jag veeeet, jag lurar ingen annan än mig själv här)
Jag fick ta med mig pinnen en bit. Men vi var inte helt överens om hur lång den biten skulle vara. Jag tyckte att den gott kunde följt med oss in.
Det tyckte inte matte.
Så den är kvar ute. Nästa gång vi går förbi där ska jag nog göra ett försök till... Eller så tar jag en annan pinne... Som den jag hade i höstas:
Det var allt för den här gången.... Du... om jag hämtar kopplet... går du ut med mig då?
Jaha. Det kunde du visst.
(Det är Martins fel alltihop. Han sade till henne att om hon inte drack upp minst en flaska vatten innan han kom hem så fick hon inte följa med och träna)
Hon tog det tydligen väldigt allvarligt för hon har snart druckit upp den, och det är ännu flera timmar kvar tills han kommer hem...
Och varför i hela fridens namn står det på min blogg? Det kan hon väl skriva på sin egen?
Den här bloggen handlar ju om mig!
Idag har jag bestämt mig för att uppföra mig exemplariskt. Se inte så förvånad ut! Jag är ALLTID (selektivt) exemplarisk.
Så jag väckte inte matte när hon låg och sov. Har inte skällt en enda gång (till skillnad från igår då jag tror matte blev lite trött på mig)
Dessutom kan jag vara MYCKET SÖT när jag vill det. Så jag började dagen med att ligga och vänta under soffbordet tills matte behagade komma upp.
Då tyckte jag hon behövde veta att jag inte hade något vatten och att jag ville bli ompysslad, så jag gick fram och tillbaka mellan köket och vart hon nu befann sig... vilket matte kanske tyckte störde henne lite (men ärligt: SÅÅ farligt är det väl inte om jag är i desperat behov av att bli klappad precis när hon sitter på toa?) - Sen är det faktiskt inte mitt fel att dörren inte var stängd och låst.
Hur som helst, hon kan ju vara ganska smart ibland, så hon fattade att jag ville ha vatten.
Vad hon inte verkar fatta är hur väldresserad jag blivit.
Martin säger alltid varsågod när han ställer ner något på golvet till mig...
(fast han har inte varit jättebra på att berätta det för matte)
Så när matte ställde ner skålen och gick... så satt jag kvar.
När hon sen kom tillbaka för att fylla på sin vattenflaska så satt jag där och tittade på henne.
Då (grattis, din trögtänkta tvåbening) kom hon på att hon glömt säga varsågod.
Att man ska behöva uppfostra sin matte på det här sättet?!
När jag druckit klart ville jag kela. Så jag gick in till matte som satt vid datorn och försökte hoppa upp i hennes knä... Det gick inte bästast... :S (Undrar om hon har krympt?) Martins knä går det ju i alla fall att sitta i, men hennes får inte riktigt hela jag plats i... Nåväl... jag fick ge upp... (efter att ha haft åtminstone tre ben och en svans på plats ett par minuter.)
Och där... två meter bort låg min BOLL!!!
Jag tyckte matte borde få veta att jag älskar den (det måste jag faktiskt tala om för henne varje dag) så jag tog upp den och lade den i hennes knä.
Då lekte hon lite med mig...
Men inte tillräckligt. Dessutom blev jag kissnödig av allt vatten, så när matte vände sig mot datorn igen så gick jag ut i hallen och hämtade kopplet.
Matte satte på mig det... OCH SÅ FORTSATTE HON ATT KNAPPA PÅ TANGENTBORDET!!! Riktigt dåligt.
Så jag tog ett tag till om kopplet och ruskade det lite.
Då klädde hon på sig och följde med ut.
Jag kanske inte var så kissnödig egentligen (men det är så roligt att se hur mycket man kan få henne att göra med så enkla medel)
Så när vi var ute hittade jag en pinne (som enligt matte var ett mindre träd) som jag ville leka med...
Ibland undrar jag varför de sitter fast utomhus som de gör... (det är därför jag biter av dem)
Jag bet av den här pinnen med. Och bestämde mig för att bära med mig den till ett annat ställe ca tio meter längre bort.
(jag har spanat in det stället jättenoga flera gånger... Det är suveränt att ligga på)
Så där lade jag mig ner. För att jag ville det.
(det allra roligaste med det här var nog att matte gick före, och såg inte att jag lagt mig ner, så hon ramlade nästan baklänges när kopplet tog slut)
Efter lite övertalning och (nedrans, hon HAR en hake på mig) ordet godis gick jag ändå med på att följa med hem. Fast först tittade jag upp på matte och såg sådär söt ut som bara jag kan göra, och dröjde lite med att resa mig, som för att det liksom skulle se ut som att det var min idé att gå vidare.
(okej, jag veeeet, jag lurar ingen annan än mig själv här)
Jag fick ta med mig pinnen en bit. Men vi var inte helt överens om hur lång den biten skulle vara. Jag tyckte att den gott kunde följt med oss in.
Det tyckte inte matte.
Så den är kvar ute. Nästa gång vi går förbi där ska jag nog göra ett försök till... Eller så tar jag en annan pinne... Som den jag hade i höstas:
Det var allt för den här gången.... Du... om jag hämtar kopplet... går du ut med mig då?
