Här är jag igen! Fick vara lös i grötlingbos prästänge! Då lyckades matte med en ganska bra bedrift: Hon tog det här kortet nedanför!
Jag kan faktiskt sitta still och vara lugn även när jag är lös.
Tyvärr har Både Jenny och Henrik kommit på att jag inte springer så långt, så jag kan inte skrämma dem genom att rusa iväg som ett skott längre, för de vet att jag helst inte går längre bort än att jag kan se dem.
Nu har de börjat gömma sig för mig också... gissa om jag blir stolt när jag hittat dem igen!
En sak varken Jenny eller Henrik verkar förstå är att jag fortfarande växer, det hörde jag när Jenny talade i telefon, då hon sa : Jag kan inte fatta att alla tycker han har blivit större, fast när jag tänker på det och kollar efter, så har han nog faktiskt blivit det.
Klart jag blivit större! Det märks när jag möter en annan hund och bara måste hälsa! Men, både Jenny och Henrik kan faktiskt hålla emot.... Åh det glömde jag nästan!
Jag har hittat en lekkompis och flickvän (Steriliserad som tur är, säger Jenny)
Det är en roströd labradorkorsning som heter Malin. Någon gång ska jag övertala Matte att ta ett kort på oss tillsammans.
Vi fick till och med vara lösa ett tag igår, i inhängnat område. Först var det verkligen kalabalik, men vi lugnade oss efter ett tag.
Malin är tio år äldre än mig, och ganska lugn, utom när det kommer andra tikar, för är det något hon inte kan med så är det andra tikar, och jag förstår henne.
Om man under sina två första år måste slåss mot en massa andra tikar för att få mat, är det inte konstigt om det ligger kvar. Malin är nämligen en omplaceringshund. Nu har hon fått bo på samma ställe sen hon blev borttagen från den ägare som misskötte henne, efter ett halvår in och ut hos veterinären på grund av låga värden.
Jenny skrattade lite när hon såg oss igårkväll... Först var jag den som var livlig. men jag lugnade mig ganska snabbt. Sen kom en tik, och det blev totalt ombytta roller. Malin skällde och drog, nästan så att hon som höll i kopplet ramlade omkull. Så mycket har nog inte jag dragit någonsin, vad jag vet. Under de här minuterna som Malin gick på satt jag helt lugnt, som vilken gammal hund som helst.
Då var Jenny stolt.
Nu ska jag snart få träffa Malin igen! Jenny tror inte att jag vet det, men jag hörde allt att de bestämde sig för att mötas idag igen
Jag kan faktiskt sitta still och vara lugn även när jag är lös.
Tyvärr har Både Jenny och Henrik kommit på att jag inte springer så långt, så jag kan inte skrämma dem genom att rusa iväg som ett skott längre, för de vet att jag helst inte går längre bort än att jag kan se dem.
Nu har de börjat gömma sig för mig också... gissa om jag blir stolt när jag hittat dem igen!
En sak varken Jenny eller Henrik verkar förstå är att jag fortfarande växer, det hörde jag när Jenny talade i telefon, då hon sa : Jag kan inte fatta att alla tycker han har blivit större, fast när jag tänker på det och kollar efter, så har han nog faktiskt blivit det.
Klart jag blivit större! Det märks när jag möter en annan hund och bara måste hälsa! Men, både Jenny och Henrik kan faktiskt hålla emot.... Åh det glömde jag nästan!
Jag har hittat en lekkompis och flickvän (Steriliserad som tur är, säger Jenny)
Det är en roströd labradorkorsning som heter Malin. Någon gång ska jag övertala Matte att ta ett kort på oss tillsammans.
Vi fick till och med vara lösa ett tag igår, i inhängnat område. Först var det verkligen kalabalik, men vi lugnade oss efter ett tag.
Malin är tio år äldre än mig, och ganska lugn, utom när det kommer andra tikar, för är det något hon inte kan med så är det andra tikar, och jag förstår henne.
Om man under sina två första år måste slåss mot en massa andra tikar för att få mat, är det inte konstigt om det ligger kvar. Malin är nämligen en omplaceringshund. Nu har hon fått bo på samma ställe sen hon blev borttagen från den ägare som misskötte henne, efter ett halvår in och ut hos veterinären på grund av låga värden.
Jenny skrattade lite när hon såg oss igårkväll... Först var jag den som var livlig. men jag lugnade mig ganska snabbt. Sen kom en tik, och det blev totalt ombytta roller. Malin skällde och drog, nästan så att hon som höll i kopplet ramlade omkull. Så mycket har nog inte jag dragit någonsin, vad jag vet. Under de här minuterna som Malin gick på satt jag helt lugnt, som vilken gammal hund som helst.
Då var Jenny stolt.
Nu ska jag snart få träffa Malin igen! Jenny tror inte att jag vet det, men jag hörde allt att de bestämde sig för att mötas idag igen
Kommentera